Långbans Gruvby

09/08/2026

Tobakens historia i Sverige sträcker sig ända tillbaka till 1600-talet. De första uppgifterna om tobaksinförsel är från 1637, och 1724 får Sverige en uppmaning från självaste kungen, Fredrik I, att odla tobak för att minska beroendet av import.

I äldre tid kunde tobaken beskrivas som mycket positiv och tillskrevs ibland rentav hälsofrämjande egenskaper. Idag vet vi att tobaksbruk medför betydande hälsorisker.

Tobak användes framför allt genom rökning och snusning, och under 1800-talet förändrades de svenska snusvanorna. Det torra snuset, som drogs in genom näsan, fick konkurrens av det fuktiga läppsnuset som lades under överläppen. Under 1800-talet ökade också tillverkningen av olika tobaksvaror och tillbehör i takt med efterfrågan på tobak.

Även här i Långban öppnade en tobaksfabrik.
Långbans Tobaksfabriks Aktiebolag grundades 1872. Fabriksbyggnaden uppfördes samma år i Långbanshyttan, i en fastighet nära järnvägen.

Aktiekapitalet skulle enligt bolagsordningen uppgå till mellan 30 000 och 45 000 riksdaler. Bland bolagets delägare fanns flera brukägare från trakten och omkringliggande bruksorter. Den förste disponenten och pådrivare för uppstarten av bolaget var bruksägaren Lesjöfors Axel Ros (se Bild 6).

Men tobaksfabriken blev inte långlivad. Verksamheten bedrevs fram till 1884, då fabriksbyggnaden byggdes om till bostäder. Den byggnad som en gång rymde Långbans tobaksrörelse kom därmed att få en helt annan funktion.

Bild 1 - Grupp med män spelar kort. Värmlands museum.

Bild 2 - Bild från Svenska Tobaksmonopolets fabrik i Arvika tagen år 1946. Fotograf: Gunnar, Dan.

Bild 3 - Askkopp. Fotograf: Sjöqvist, Lars. Värmlands museum.

Bild 4 - Dosa. Värmlands museum.

Bild 5 - Cigarrsnoppare. Värmlands museum.

Bild 6 - Axel Ros. Portrattarkiv.se

Bild 7 - Vy över järnvägen i Långban. Värmlands museum.

Bild 8, 9 och 10 - Långbans tobaksfabriks AB. Svensk tobakshistoria.se

06/08/2026

Till minne av Sven Fall, som ägnade hela 70 år av sitt liv åt gruvbrytningen i Långban. I detta inlägg vill vi lyfta fram hans liv och historia.

Sven föddes 1860 i en liten stuga vid Collegiegruvan. Efter några år flyttade familjen till Slottet, vilket inte riktigt var så flådigt som namnet antyder. Det var visserligen ett hus ovan jord i stället för en halvt nedgrävd backstuga, men där fick Sven, hans mor och tolv syskon trängas i ett rum som var så litet som 11 kvadratmeter.

Redan som elvaåring började Sven arbeta i gruvan. Arbetet var tungt, farligt och stundtals dramatiskt. Han lärde aldrig känna sin far, som omkom i en olycka vid stånggångens bugare som användes för att pumpa vatten ur gruvorna, samma år som Sven föddes. Han fick senare uppleva andra olyckor, i vilka arbetskamrater skadades och omkom. Det var ett tufft jobb där det förekom otyglat supande samt mycket konflikter, särskilt mellan socknarnas ungdomar.

Trots det krävande arbetet fortsatte Sven att arbeta långt upp i åldern och var verksam i gruvan ända tills han fyllt 80 år, även om det på slutet endast var några timmar om dagen.

Vi vill ge ett stort tack till honom för det arbete, blod, svett och tårar han lagt ner här fram till 1950 då han avled som 90-åring. De insatser som han och hans kollegor bidragit med är vad som lagt grunden för Bergslagens framgång.

Snart kommer ett till inlägg som skildrar en vanlig arbetsdag för en gruvarbetare som Sven. Följ oss gärna för att inte missa det!

Långbans Gruvby har öppet varje dag fram till 23 augusti, därefter helger fram till 27 september. Välkommen att besöka oss för att själv gå på de grusvägar och upptäcka de byggnader som Sven levde och arbetade vid största delen av sitt liv. Vi ses!

Backstuga (Småland)
(DigitaltMuseum)

Slottet i Långban
(DigitaltMuseum)

Foto från Mats Holmstrands besök i Långbans gruva
(DigitaltMuseum)

31/07/2026

Under en lång tid var transporterna av malm och mineraler här i Långban beroende av hästtransport och sjöfart. Detta var väldigt tidskrävande och för att effektivisera transporterna anlades Lerviks järnväg, en smalspårig industrijärnväg som förband gruvorna i Långban med omlastningsplatsen i Lervik vid sjön Yngen. Därifrån fraktades malmen senare vidare med båt.

I slutet av 1800-talet förändrades förutsättningarna när Mora–Vänerns Järnväg byggdes genom Bergslagen. När banan nådde Långban 1889 fick samhället en egen järnvägsstation och en direkt anslutning till det växande järnvägsnätet i landet.

Järnvägen fick stor betydelse för gruvsamhället och gjorde det möjligt att transportera malm och andra varor mer effektivt än tidigare. Samtidigt förbättrades även möjligheterna för människor att resa till och från Långban.

Långbans järnvägsstation blev därför mer än en plats där tågen stannade. Den blev en viktig länk mellan gruvsamhället och omvärlden.

Idag kan ni utforska de övervuxna tågrälsen här nere vid Långbanssjön och upptäcka kvarlämningar av ett tydligt exempel på hur tåg och järnvägar har bidragit till utvecklingen av många svenska bruksorter.

Vill du veta mer om Svensk järnvägshistoria? Besök då Järnvägsmuseets hemsida för mer information!

30/07/2026

Koboltglans är ett glänsande malmmineral som består av kobolt, arsenik och svavel. Mineralet kristalliserar i det ortorombiska kristallsystemet, men kristallerna kan ibland ge ett kubiskt intryck. I Sverige förekommer koboltglans på flera platser, ofta insprängd i kalksten eller gnejs.

Historiskt har kobolthaltiga malmer varit en viktig källa till det eftertraktade grundämnet kobolt, som bland annat har använts i tillverkningen av elbilar och mobiler, koboltpigment, eller för att tillverka smalt (ett koboltfärgat glas som mals ner till ett intensivt blått pigment för glas-, keramik- och porslinsindustrin).

Grundämnet har fått sitt namn från de tyska kobolderna (Bild 3); ett övernaturliga väsen som enligt folktron levde under jord.

Under 1500-talet stötte gruvarbetare i Tyskland på en malm som såg lovande ut. Men när de försökte smälta den blev dom sjuka. Utan någon kemisk förklaring lade man skulden på svartalverna, som sades förgifta luften, orsaka ras och sabotera arbetet i gruvorna. Därifrån kommer namnet kobolt.

Samtidigt har den koboltblåa färgen länge haft en särskild symbolisk betydelse. Blått har i många kulturer förknippats med det gudomliga och det övernaturliga. Allt i från amulettfigurer av antika Egyptens gudar, avbildningar av hinduistiska gudomligheter till Jungfru Marias klädsel. Blått har således blivit en färg som för tankarna till det gudomliga och väcker djup vördnad.

Men koboltblått bär också på en mörkare historia. Lika stark är kopplingen till det gudomliga som till det illasinnade alverna som gruvarbetarna en gång skyllde sina missöden på. I dag bryts en stor del av världens kobolt i Demokratiska republiken Kongo, ofta i handgrävda gruvor där säkerhetsutrustningen är bristfällig och arbetsförhållandena extremt hårda.

Koboltblått må vara det gudomligas och det övernaturligas färg, men historien bakom pigmentet är djupt förankrad i gruvarbetets verklighet. En verklighet präglad av risk, hårt arbete och missbruk av de människor som brutit denna metall som gett världen dess mest ikoniska blåa nyanser.

26/07/2026

De varianter av granat som återfinns i Långban kallas för Almandin och Andrait.

Almandin är ett järn-aluminiumsilikat. Namnet har den fått från Alabanda, en forntida stad i det som idag är Turkiet där man slipade granater och namngavs 1546 av Georgius Agricola. Mineralets historia går tusentals år tillbaka, i det forntida Egypten trodde man att Almandin skyddade mot olyckor och onda andar. Till färgen är den allt från djupröd till svart och variationer däremellan.

Den andra varianten, som syns i bild är Andrait är en järn-kalciumgranat och kan till färgen vara gul, grön, brunröd och svart. De som finns här i Långban är oftast svarta. Liksom andra granater finns de i rundade och kubiska former. Mineralet finns i synnerhet i järnrikaskarn av kalkstenar eller kalkhaltiga magmatiska bergarter, så som kloritskiffer och serpentiner. Typlokaliteten, det vill säga platsen det först upptäcktes är i Drammen i Norge. Andrait beskrevs för första gången 1868 och namngavs efter den brasilianska mineralogen Josè Bonifàcio de Andrada e Silva.

25/07/2026

13/07/2026

När vi berättar historien om familjen Ericson handlar det ofta om bröderna Nils och John. Men ni vet väll om att bröderna hade en storasyster? Anna Karolina Ericson, född år 1800 här i Långban.

Samtida beskrivningar berättar att Anna Karolina var minst lika intelligent som sina bröder. Hon sägs ha hjälp till med räkning och läsning i hemmet. Ändå fick hon aldrig samma möjligheter till utbildning. I 1800-talets Sverige avgjordes livschanser i hög grad såväl ens kön som samhällsställning.

Anna Karolina gifte sig senare med prosten Claes Odhner i Medelplana på Kinnekulle och blev mor till s*x barn. Trots att Anna-Karolina inte hade samma möjligheter till notabilitey fick hon genom sin son Clas Theodor Odhner en indirekt plats i den svenska historien. Hans lärobok Fäderneslandets historia användes i generationer och formade många svenskars bild av landets förflutna. I släkten fanns också Willgodt Odhner, uppfinnaren bakom den mekaniska räknemaskinen – den så kallade räknesnurran.

Om Anna Karolina själv vet vi däremot förvånansvärt lite. Kanske är det just det som gör hennes historia så viktig. I arkiven möter vi ofta männen genom deras yrken, uppfinningar och skrifter, medan kvinnorna många gånger endast skymtar som döttrar, hustrur eller mödrar.

Vi väljer att uppmärksamma och forska vidare efter mer information om Anna Karolina, inte om att skriva om historien, utan för att balansera historieskrivningen och lyfta fram berättelser som tidigare har hamnat i skymundan.

Har ni eller någon ni känner mer kännedom om Anna-Karolina tar vi gärna emot all information och tips vi kan få!